Vidare söderut…

Kära vänner!

Så är det dags för oss brådmogna män att dra vidare på vår korsfärd söderut. Vi kastar loss om någon timme och lägger kurs mot Kap Verde. Denna etapp om 800 sjömil blir vår längsta hittills och vi räknar med en dryg vecka till sjöss.

Vi är oerhört laddade att åter komma ut på böljorna de blå. För mig och Robban har livet övergått från gråskala till färg då våra kära flickvänner hade med sig snus till oss från sverige. För att inte gå torra mitt ute på atlanten har även Stefans mamma tagit med snus ned till oss. Så även Danne, vår fjärde besättningsman som just mönstrat på och seglar med oss till Kap Verde. Vi tackar er alla för att ni tar hand om era förtröstansfulla sjömän och förser oss med denna ädla svenska basvara.

Sedan tjejerna lämnat oss har vi ägnat tiden åt att förbereda atlantöverfarten. Min kollega Alf och hans fru Ina har hus här nere på Gran Canaria. De har varit ytterst hjälpsamma och kört runt oss på öns bästa affärer där vi har provianterat för glatta livet. Totalt har vi lyckats knövla ned tre fullknökade kundvagnar käk i Sassys sedan tidigare redan hårt ansatta stuvutrymmen. Inte illa. Nu har vi corned beef, bönor och ravioli så vi klarar oss ett bra tag. Sassy är tung som en brunstig blåval. Vi räknar nämligen med att möjlighet till bra proviantering är begränsad på Kap Verde.

Under seglingen kommer vi precis som tidigare försöka lägga upp korta meddelanden på hemsidan emellanåt från vår satellittelefon. Vi sms:ar in dessa via Twitter och inleder meddelandet med vår aktuella position (latitud och longitud i grader och minuter), ex. 27 47N 15 43W. Vill ni då kommunicera med oss är enda sättet att skicka ett sms till vår satellittelefon, vi kommer ju inte åt Internet ute till sjöss.

Så, nu blir det en period av twitterinlägg. När vi kommer fram till Kap Verde så hoppas jag att vi kan lägga upp ett mer spännande blogginlägg med rafflande bilder från seglingen. Danne har med sig en kraftfull kamera och är tämligen taggad på att ta snajsiga bilder på såväl valar som lättklädda män. Vi hälsar Danne välkommen ombord och hoppas att resan låter sig väl smaka…

Skepp o hoj!

En långseglares akilleshäl

Aldrig trodde jag att chartermeckat Gran Canaria skulle väcka sånna känslor. Inte för att hjärtat pumpar extra för alla de fjorton Viking-bar i Playa Ingles eller för att det finns svenskt kaffe på hotellet. Heller inte för de svenska menyerna eller inkastande camareros med sitt lockande ”Hola, hi, guten tag, bon jour, hej, moi mokkulat…”. Nä, jag snackar om en härlig vecka med flickvännen, ett överraskande trevligt Las Palmas, tapasbarer med pulpo frita, solmogna mangos och mys på balkongen. Uppfyllda förväntningar men också lite överraskningar (varför sitter jag numer ner och kissar och lyfter på benet när jag ska hämta vatten ur kranen var kanske den största :-)).

Efter dryga tre månader med manlig närhet stod Sassys besättning på GCs flygplats med svettiga handflator, nyrakade hakor och dunkande underbyxor. Vi hade rigorösa förberedelser bakom oss med bokade rum, kyld skumpa och inplanerade shoppingturer (eller?) men skulle det uppfylla förväntningarna hos våra nylandade gräsänkor? Dom är inte av den krävande typen men dom förtjänar ju det bästa för att dom står ut med oss tre drömmande långseglare. (Själv så tyckte jag att vi skulle köra på ett enkelt och beprövat koncept som jag lärde mig av pappa när jag skulle på fest med bl.a. det årets miss Värmland för sisådär 10 år sen: ”Ta på dig deo!”, men jag blev nedröstad.) Efter några engelska huliganer kom så tre skönheter med täckjackor från ett regnigt Sverige som var sugna på mer än bara Old Spice-doft. Efter långa kramar och kindpussar styrde vi hyrbilarna mot ett lägenhetshotell i Las Palmas.

Lägenheterna hade vi hittat med lite tur ett par dagar tidigare. Det fanns en del ok ställen man kunde boka via nätet men inget som kändes rätt så vi knallade runt i Las Palmas och letade. Dom flesta receptioner hälsade oss välkomna med att ”Jo, vi har lediga rum men det kostar €xx per natt.” Tydligen så var våra surfarshorts, stinkande armhålor och maffiga helskägg inte symboler för en fet börs på fickan (jepp, norr om Dalälven heter plåååånboken börs :-)) Men på en liten tvärgata vid stranden stod det en liten trevlighetsminister som visad oss ett rum och sa att det visst fanns ledigt och att vi skulle kunna få var sitt dubbelrum med balkong mot stranden för €50 per natt, taget! Nu var väl inte servicen den bästa, vilket nog berodde på att varken borstbindaren i porten eller gråben i repan kunde nåt annat språk än spanska, men rummen var fräscha med balkong ut mot stranden.

Så fyra nätter i Las Palmas med nära till beach, mysiga restauranger och bagerier med färskt bröd blev en riktig hit. Till skillnad från det vi sett av övriga GC så har Las Palmas en hel del själ där det mest är spanjorer och inte alls svårt att hitta goa tapas eller torg med schackspelande gubbar. Charmigt som sagt! Skulle jag åka tillbaka hit så skulle Las Palmas vara ett givet mål.

Det kändes lite tråkigt att ge sig av mot charter-orten Puerto Rico i måndags men som tur var blev även det över förväntan. Vi seglade med regnbågen i ryggen men när regnet drog över sjönk modet hos seglardamerna. 2/3 den tillfälliga besättningen visade tydliga tecken på sjösjuka och jag tror inte att dom uppskattade vadslagningen om vem som skulle spy först. Men när vi ankrade upp utanför Pacito Blanco, bjöd på Bulans vegetariska gryta med nybakt bröd och ett dopp i 27-gradigt vatten till efterrätt så var illamåendet bortglömt. I solnedgången gled vi sen in i Puerto Rico och hittade så småningom till hotell Miami. Det här var ju en ren internetbokning och det var lite osäkert om det skulle kunna följa upp strandutsikten i Las Palmas, men det gjorde det.

Mycket beror nog på förväntningarna, men Puerto Rico var inte riktigt så mycke Svenne Banan som vi trott. Stranden är fin, badtempen hög och vädret något bättre än norrut på GC. Man hittar inga mysiga tapasbarer men med goa råvaror från supermercadon duger balkongen gott. Här finns kaviar, sill och Aftonbladet på snabbköpet och man får vara lite på sin vakt så att man inte hamnar i öknen i jakt på iPad-vinsten man precis kammat hem utanför glasskiosken. Inte så unikt men jämför man med exempelvis Playa del Ingles så är det väl helt ok på Svenne Banan-skalan.

Igår morse var dock mysveckan slut och långseglarens akilleshäl visade sig på vägen till busshållplatsen. Att ha flickvän hemma och samtidigt vara ute på sitt livs resa är inte det mest optimala sättet att ha ett förhållande på. Jag är tacksam för att kärleken står ut med ibland frustrerande samtal via en dålig internetuppkoppling eller att man inte är tillgänglig ens via sms under långa stunder. Men just nu finns inget bättre alternativ och man kan inget annat göra än se fram emot nästa gång vi ses och återgå till seglingsvardagen. Danne Dflex som ska segla med till Kap Verde kommer att få jobba hårt ombord som flickvänsvikarie (och det ser alla verkligen fram emot :)).

Nästa stop är alltså Kap Verde och igår började de sista förberedelserna. Lite omstuv och bunkring så ska vi vara redo för att ge oss i kast med den riktiga Atlanten. Vi försöker fylla upp varenda utrymme vi har med mat och vatten så att vi inte skall sakna något på överfarten. Visserligen går det att komplettera med saker på Kap Verde men det verkar vara dyrare och ett mer begränsat utbud där så vi tar det säkra före det osäkra. Vår plan är att lämna Kanarieholmarna om ett par dagar och sedan spendera nån vecka på Kap Verde för att finslipa våra Kite-kunskaper innan vi styr västerut.

Men innan dess ska jag mysa med mamsen och Kerstin. Att vara långseglarmamma är väl inte helt enkelt det heller. Men som tur är gillar min kära mamma sol och bad så hon tog med sig en kompis och hälsar på en vecka här nere. Det blev en mindre släktträff i förrgår eftersom Annelis mamma dessutom råkade boka in samma resa och dom bor grannar i Playa del Ingles. En liten värld…

Hasta luego