Vi lämnar ankarviken kl. 07.00 och svänger förbi Bosse på vägen ut. Han är i färd med att ta upp sitt ankare och vi pratar lite taktik och kursval innan vi gemensamt ger oss ut från Kubas kust. Under dagen har vi sedan sporadisk kontakt över VHF radion, vilket känns trevligt. Framåt kvällskvisten får vi en fisk på kroken. Det visar sig vara en 7 kg guldmakrill (även kallad mahi-mahi, dorado eller dolphin fish). Vi drar in den färgglada krabaten i sittbrunnen och får sedan nytta av en anskrämlig flaska Martinique rom som vi annars tänkt offra till Poseidon. Vi häller romen i gälarna på fisken som dör direkt. Vi ropar upp Bosse och deklarerar vår fångst. Han meddelar att guldmakrill är hans favoritfisk och att han nu också minsann tänker lägga ut en lina efter båten. Bosse ligger nu en bit bakom oss, på ungefär samma kurs men med något lägre fart. Lyckas han segla ikapp oss kan vi kasta över halva fångsten. Avståndet mellan oss ökar dock ytterligare under natten då vi förlorar VHF kontakten.
Stefan lagar en fantastisk middag med bönris, matbanan, sallad och stekt guldmakrill.

Tis 30/4

Vi gör några försök att kontakta Bosse för att höra hur natten varit. Men avståndet oss emellan är för stort. Själva lyckades vi precis att ta höjd nog för att undvika ett par grundområden utan att behöva gå över stag. Vi misstänker att Bosses långkölade båt har svårare att ta höjd och att han tvingats slå för att gå fritt. Förhoppningsvis träffas vi igen på Bermuda.
Dagen fortsätter med dikt bidevind och stampig sjö. Vi gör ändå bra fart, mycket tack vare gynnsam ström. Vi passerar de yttre öarna på Bahamas och har nu fritt vatten att navigera i.
Undertecknad lagar middag på cous-cous och fiskgryta med tomat, lök och paprika.

Ons 1/5

Första maj! Vi sätter på en gammal Knutna Nävar platta och lyssnar till Internationalen ute i sittbrunnen. Egentligen borde vi skandera runt med plakat framme på fördäck, men det känns inte som att en sådan demonstration skulle få så stor genomslagskraft. Vi är tämligen ensamma här ute på havet, dessutom har vi inget nämnvärt att klaga på. ”Stoppa Janzons mygel” är det bästa vi kommer på. Vinden mojnar och vi går för motor stora delar av dagen. Det händer inte så mycket. Robban lagar handtaget på vår IKEA kastrull, det rostade av för några dagar sedan men nu sitter det tryggt på plats med två skruv och kocken slipper bränna sig. Idag är det Robbans tur att laga middag. Vi har fortfarande kvar av måndagens fångst, så det blir kokosmjölksgryta med sötpotatis, matbanan och guldmakrill.

Tor 2/5

Morgonen gryr med fortsatt lätta vindar och blå himmel. Framåt förmiddagen möts vi av stora svarta moln rakt i fören. På en timme sjunker barometern med 4 hPa, hela himlen mörknar och vinden tutar i. Sådär ja, slut på sötebrödsseglandet. Naturligtvis har vi vinden från nordost, just dit vi siktar. Vi plockar ned en väderfil över satellit och ser att denna vindriktning verkar bestå åt,instone under kommande fem dygn. Det ser alltså inte bättre ut än att vi kommer behöva kryssa oss hela vägen till Bermuda. Vi har 550 NM kvar och tungt lastade som vi är har vi en kryssvinkel på drygt 130 grader, vilken i praktiken innebär att vi kommer tvingas segla ungefär dubbla denna sträcka för att nå fram. Det är bara att gilla läget. Stampa och vara glad. Hoppas på att vinden vrider.
Middag på sojafärs, brunsås och pasta.

Fre 3/5

Natten har varit blöt och stampig med dikt bidevind i gropig havssjö. Himlen är full av moln och solen vägrar spricka igenom. Natten är kolsvart utan stjärnor eller månljus. Vi kränger stundtals betänkligt och vid ett par tillfällen aktiveras vårt blixtljus som sitter på räddningbojen i aktern, det börjar blixtra kraftigt i sittbrunnen och man blir så rädd att man nästan bajsar i byxan. Vi går rakt norrut, 50 grader från målkurs.
En riktigt tråkig dag helt enkelt. Enda ljusglimten är att den gamla dansbandsplattan åker på vid middagstid, det är ju trots allt dansbandsfredag. Svårt att inte dra på smilbanden trots att sjöarna smäller i skrovet och vågskummet yr runt båten.
Middagen blir nån sorts hawaiigryta med ananas, burkskinka och kokosmjölk, smakade sådär. Framåt skymningen går vår GPS bananas och visar att vi seglar i över 20 knop. Har vi kommit in i Bermudatriangeln månne?

Lör 4/5

Samma visa idag som igår. Vi stampar vidare rakt norrut och är nu 60 grader från målkurs. Prognosen visar på en successiv vindvridning mot sydost så vi väljer att ligga kvar på samma bog och avvakta över natten. Det börjar bli kallare och inatt åker mössor och filtar fram. Det är svårare att leva bekvämt ombord under dessa väderförhållanden. Vi får blåmärken och mindre blessyrer av att försöka röra oss ombord medans allt stampar och slår. När vi skjuter från i vågtopparna och landar med en duns i nästa vågdal trycks hela fören ned under vattnet och det smäller rejält fram i peket. Surrningen till vårt ankare klarar inte dessa påfrestningar över tid. Innan solnedgången gör vi därför en insats och säkrar ankaret med två linor och dess kätting.
8 timmar om dygnet har man vakt och sitter då inkilad med kuddar i ruffnedgången och spanar ut i horisonten efter fartyg. Övriga 16 timmar spenderas liggandes i sjökojen med en bok. Vi kommer få liggsår. Och bli närsynta av alla halvdassiga kriminalromaner.
Robban vrider ihop en chilli-con-carne till middag.

Sön 5/5

Vi har nu stampat rakt norrut med kryssfock och dubbelrevad stor under tre dygn. Bäringen till Bermuda är nu över 70 grader och vi ser inga tecken till vindvrid. Vi väljer att slå och lägga oss på andra bogen något dygn. Fortfarande går vi 70 grader från målkurs men vår avsikt är att positionera oss bättre till när vindvridningen kommer. Mitt på dagen får vi in ett NAVTEX från Bermuda radio som meddelar att vinden ska vrida till sydost under morgondagen och vidare till syd under tisdag till torsdag. Perfekt! Stämmer detta så kommer vi kunna gå rakt på Bermuda om drygt ett dygn. Hade vi legat kvar på andra bogen skulle vi förmodligen missa Bermuda och hamna i en båge strax norr om. Idag har vinden lagt sig något och solen tittar fram. Vi får sällskap av en familj delfiner under dagen. Vi kastar i fiskelinorna men inget napp denna dag. Stefan bakar nannbröd och lagar linssoppa.

Mån 6/5

Under natten börjar vinden vrida och när vi till slut går nästan rakt söderut gör vi ett slag. Molntäcket lägger sig åter igen över oss och vinden börjar friska i. Sjön bygger snabbt upp och trycker oss till sämre kurs än väntat. Som grädde på moset drar det in hög nordostlig dyning från en storm utanför Grönland, vilket resulterar i en besvärlig korssjö. Vi pinar höjd och lyckas hålla 45 grader, vi hade behövt gå 65 grader för att hålla målkurs. Vinden är byig och det är svårt att hålla bra fart genom sjöarna.  Det känns lite knäckande att vi under senaste dygnet knappt lyckats närma oss Bermudas alls, vi har seglat 120 NM men bara kommit 10 NM mot mål. Fy fan vad jag hatar att kryssa. Förutom tidsaspekten så sliter det mycket på båt och besättning. Det är blött överallt, havsvatten letar sig in genom röstjärn, skotskenor och däcksluckor när vi ständigt blir översköljda. Det är inte läge att njuta av en cigarr på fördäck direkt. Under mer normala väderförhållanden hade vi kommit fram idag. Nu har vi ytterligare ett antal dygn kvar att stångas mot vind och sjö, enligt prognos ska vinden öka ytterligare imorgon.

Tis 7/5

Vi stampar vidare. Dynorna i salongen där vi sover är alldeles blöta av havsvatten, läckorna blir värre för varje dag som går och det ska bli skönt att komma till Bermuda så att vi kan täta om alla däcksbeslag. Vinden har ökat och med våra urblåsta segel är det svårt att hålla den höjd vi behöver. Vår avdrift är minst 20 grader. Dessutom sätter strömmen oss nordväst. Vid middagstid passerar vår logg 10.000 NM och vi firar denna 1000- milaservice med kaffe och nybakad morotskaka, mums! Kakmixen gick tydligen ut för ett år sedan så resultatet blev inte vidare fluffigt om man säger så. Men sånt är livet som sjöman… Middag på potatismos med burkskinka och lök. Vi steker på våra sista matbananer som snacks till kvällen.

Ons 8/5

Lagom till nattens mörker hörde vi åska och såg blixtrar närma sig i horisonten. Ett par timmar senare hade vi elendet rakt ovanför oss och moder natur visade sin fulla vrede i en makaber föreställning. Jag har aldrig tidigare upplevt ett sånt intensivt åskoväder. Det är mitt absolut svinigaste nattpass hittills. Regnet bokstavligen forsade ned och det var omöjligt att se någonting runt båten. Vinden backade till nordost och piskade i med oerhörd styrka i byarna. Båten krängde rejält för endast bottenrevat storsegel och plöjde sig fram likt en kälke genom den vresiga sjön. Allt var totalt becksvart förutom den täta vattensprayen som lyste upp likt snöbollar runt våra lanternor. Det blixtrade och dundrade i ett inferno runt om oss. Man blev alldeles bländad då himlen ideligen lystes upp av intensiva blixtar. De flesta slog mellan molnen men ett par slog ned likt eldkvastar i havet runt oss.
Vi packade ned vår satellittelefon, en extra GPS samt handhållen VHF i tryckkokaren för säkerhets skull i händelse av ett nedslag i båten.
Eftersom sikten var obefintlig i det piskande regnet tände jag upp alla våra däcksljus för att istället synas desto bättre. Finns det andra fartyg i området så lär de inte se oss på radarn i det kraftiga regnet. Dessutom ropade jag regelbundet ut vår position, kurs och fart över radion. Jag såg att vi just fått ett nytt NAVTEX från Bermuda radio ”SMALL CRAFT WARNING: APPROACHING THUNDERSTORM (VALID LATE TONIGTH THROUGH WEDNESDAY)…”. No shit Sherlock, tack för upplysningen. Ovädret rörde sig över oss under 5-6 timmar och vid tre tillfällen hamnade vi mitt i dess centrum. Då blixtrade det alldeles ovanför oss samtidigt som det small högt som kanonskott och jag höll på att bajja i brallan. Regnet piskade som hagel och vinden vred och pinade så att det tjöt öronbedövande i stag och vant. Vi tackar moder jord för denna hisnande uppvisning. Det kändes underbart när ovädret äntligen rörde sig bort från oss. Oerhört befriande att kliva ned i kabyssen, krångla av sig de genomblöta sjökläderna och vrida ned sig i den fuktiga kojen.
Framåt förmiddagen vred äntligen vinden mot sydost och vi håller kurs rakt på Bermuda. Underbart efter åtta dygn av kryssande. Vi anpassar farten och räknar med att komma fram lagom till soluppgången då vi kan angöra hamnen i dagsljus.

Tor 9/5

Vi lägger till i St George harbour på morgonen, alldeles efter soluppgången. Gött e det! Ett par timmar senare blir vi glatt överraskade över att höra Bosses röst på radion när han också är på väg in i hamnen. Bosse har fått problem med motorreglaget och kan inte växla. Han tillåts lägga ankare och ta dingen in till tullmyndigheterna för inklarering. Dessutom har han dunkat in hårt i något på vägen hit, förmodligen en val, så skrovet är mjukt i förskeppet och kräver reperation innan han kan fortsätta. Vi tar några öl och pratar ut om våra överfarter. Bosse är sjuttio bast. Han har korsat atlanten nio gånger, passerat ekvatorn sju, rundat jorden och tuggat sig fram över de flesta oceaner. På något sätt känns det skönt för oss oerfarna gröngölingar att höra att även en sjöbuse som Bosse anser att de tio dygnen från Kuba varit besvärliga, blöta och tröttsamma.

Morgonbuss har guld i mund. Lätt slitna efter gårdagens festande var det med nöd och näppe vi hann med vår buss. Då bussen så började skumpa ut ur stan på gropiga vägar kände jag hur min minst sagt opålitliga bakismage drog igång, typiskt. Efter en dryg timme stannade chauffören till vid en busstation och jag passade på att göra slag i saken. Värt att nämna om toalettstandarden här på Kuba: Räkna med att det inte finns någon toa-ring, inget papper, ingen dörr (åtminstone inte som går att stänga eller låsa) samt ingen fungerande spolfunktion. Vis av erfarenhet räknade jag naturligtvis med allt detta men blev ändå chockad. Den här toaletten var det snuskigaste jag sett och hade nog inte gått att spola sedan 80-talet. Tidigare fornlämningar gjorde sig således påtagligt närvarande i såväl doft som rent visuellt. Men nöden har ingen lag, jag är ju inte här för att äta. Knappt har jag hunnit installera mig, ståendes på huk i den där stelt desperata knäböjen med rädsla att någon intim kroppsdel ska komma åt porslinet, förrän jag hör en buss tuta utanför. Va fan, tänker jag. Det kan väl ändå inte vara vår buss, den skulle ju stanna här i femton minuter sa chauffören, eller sa han fem? Jag skyndar mig i halv panik och rusar ut med pappret hängandes i rumpan (nja, det kanske var en överdrift). Mycket riktigt var det vår buss som nu börjat backa ut från stationen. Jag hoppar in i farten och känner att åååh vad jag älskar att åka buss.
Vi kommer fram till Holguin framåt kvällen, utan vidare incidenter. Äter en bit och ser oss sedan om efter en taxi ut till marinan. Jag var sugen på att åka amerikanare men en väldigt angelägen ung taxichaufför tjatar ner sitt pris så pass mycket att vi väljer att ta hans bud oavsett bil. Det visar sig att han har en extremt skruttig gammal rysk Vaz, med wellpapp i såväl dörrar som tak. Bilen har börjat knäckas så sätena lutar ihop, stora hål i golvet avslöjar vägen där under. Den stackars unga chauffören har inte bensin nog för den långa färden (närmare en timme enkel väg) och inte pengar nog att tanka. Vi stannar på en mack och betalar honom i förskott. Det visar sig att bilens tank är trasig, så han har en plastdunk i bagaget med en slang ned till motorn, perfekt. Sedan kör vi ut ur stan. Bilens styrning är så sliten att ratten glappar ett halvt varv. Det ser livsfarligt ut när killen parerar in bilen genom kurvor med desperata utslag på ratten. Än värre är det när han behöver bromsa, de gamla trumbromsarna tar så ojämnt att bilen kastar sig åt sidan vid minsta inbromsning. När han styr och bromsar samtidigt blir det ett riktigt skådespel att bevittna. Jag har viss erfarenhet av att köra folkrace men har aldrig sett maken till sliten bil ens inom den genren. Vi tycker lite synd om grabben. Ännu mer synd om honom blir det när polisen plötsligt vinkar in oss i väggrenen. Polismannen rycker lite i den glappiga ratten och tar sedan med sig grabben ut och de diskuterar en lång stund innan vi till slut får fortsätta vår färd. Killen är ledsen och upprörd, vi förstår att han fått problem och troligtvis böter. Det blev ingen lönsam färd för den tidigar så angelägna chauffören, så kan det gå när man inte kör amerikanare.
Väl ute på marinan finner vi Sassy som vi lämnat henne, fräsch och bedårande vacker. Vi vädrar, packar upp och dyker till kojs.

Ons 24/4

Arbetsdag under tryckande värme. Vi servar motorn och städar ur båten.
Vi träffar på en annan svensk i marinan, Bosse, han ligger precis som vi och väntar på vindar att ta sig hemåt. Väderutsikterna är inte riktigt på vår sida. Det blåser friska vindar från nordost, alltså rätt i näsan för oss som siktar mot Bermudas. Det ser ut att vrida mot ost först på måndag, så vi beslutar oss för att stanna ytterligare några dagar på Kuba och räknar med att avsegla söndag kväll.
Annars händer det inte så mycket en varm och kvalmig dag som denna. Mest spännande var väl när Robban var på toaletten, som vanligt fungerade inte spolningen så han lyfte på locket till toalettens vattentank för att se om flottören hängt sig. Då visade det sig att det satt en stor groda nere i tanken som tankfullt tittade upp och mötte Robbans blick. Ansvaret för den uteblivna spolfunktionen kan däremot inte tillskrivas grodan, det var helt enkelt vattenavbrott i hela byggnaden. Stackars grodan att sitta där nere utan tillgång till varken fruntimmer eller toavatten.

Tor 25/4

På morgonen kommer det in en 30 fots båt i marinan som har förlorat sitt förstag och ser ordentligt härjad ut. Seglet ligger som en trasa på däck och masten är nödtorftigt stagad med ett skarvat spännband till fören. Kapten ombord är John, en dement amerikansk gubbe på 70 år som enligt egen utsago lider av allsköns allvarliga sjukdomar. Hans medicinering börjar dessutom ta slut. Han kan hur som helst vara glad att han inte mastade av där ute. Med sig ombord har han en ung kanadensare vid namn Brad. Kuba är inte ett optimalt land att söka nödhamn i om du behöver tillgång till marina reservdelar, här finns naturligtvis varken förstag eller segel att tillgå. Däremot har några flinka kubaner redan börjat hjälpa till med att skarva ihop det brustna förstaget så att den gamla trasan till försegel kan lappas och åter sättas. På kvällen bjuder vi över dem till Sassy på ett par stänkare. John spottar inte i glaset och snart berättar han att tullen under förmiddagen omhändertagit de tre vapen han hade ombord men att de missat den marijuana som han har liggandes i en låda. Uppenbarligen anser John att det är helt naturligt att segla runt med ett jaktgevär, ett automatgevär och en halvautomatisk pistol ombord. Marijuanan använder han naturligtvis i medicinskt syfte. Ovanligt nog har han även en motorcykel (Suzuki 650 cc) ståendes på däck. Gubben är påtagligt senil och vi kommer inte långt i någon diskussion med honom, allt är tydligen Obamas fel. När whiskyn är slut hoppar John i vattnet och simmar tillbaks till sin båt i det grumliga vattnet, trots att han ligger alldeles brevid oss och bryggan således vore en betydligt smidigare väg. Hans betydligt mer sympatiska besättningsman Brad stannar emellertid kvar och vi sitter i sittbrunnen under månen och pratar till in på småtimmarna. Det är tydligt att Brad behöver lätta sitt hjärta efter att ha seglat med John i tre veckor från Florida. De två träffades av en slump och Brad, 26 år gammal, bestämde sig för att hjälpa John att segla ned sin båt till Dominikanska Republiken. För Brad var det tänkt att bli ett härligt seglingsäventyr. Det blev så mycket mer. Ständiga gräl och problem, en usel båt och en sjuk kapten. Brad kommer förmodligen att lämna skutan och vi förstår honom mer än väl.
När vi sitter och pratar och umgås som bäst dyker en fryntlig och påtagligt förfriskad herre upp på bryggan. Han förklarar att han arbetar som nattvakt på marinan och att han ska patrullera bryggan inatt. Vi bjuder honom på ett glas whisky och strax därefter kommer han och ber om en öl. Några timmar senare säger vi godnatt till Brad och går ner för att borsta tänderna. Då dyker vakten upp igen och denna gången är han verkligen dyngrak. Han står och vinglar på bryggan vid vår båt och pratar med oss på en svårbegriplig blandning av spanska, engelska och fyllesvammel. Han vill uppenbarligen ha mer att dricka, och dessutom vill han ge oss grönsaker. Vänligt men bestämt säger vi nej tack och godnatt. Mannen ger sig inte i första taget, han trodde ju att det vankades fest och han jobbar ju ända fram till kl 07.00. Efter ett tag lommar han dock vidare längs bryggan.

Fre 26/4

Även denna morgon kommer det in en skadad segelbåt i hamnen. Denna gången är det en 39 fots Jeanneau med rysk besättning som har mastat av ute på atlanten, 1000 NM utanför Barbados. De lyckades rädda storbommen som de stagat upp och använder som nödrigg. Vi hinner inte prata så mycket med dem nu, vår hyrbil har anlänt och åker till Guardalavaca för att fixa med alla papper. Brad hänger med oss. Vi har tänkt oss en skön dagsutflykt längs kusten, köra längs småvägar och se vart vi hamnar, handla frukt och grönsaker inför vår avfärd. Vi kör ett par mil till Bahia de Bariay, en underbar liten strand med vit sand och klart vatten. Stranden är nästan helt folktom, förutom ett par kubanska barnfamiljer som umgås vid vattenbrynet och en kille med hundvalp som sitter i skuggan under en palm. Vi tar ett svalkande dopp och slår oss ned vid killen med hunden. Han pratar hygglig engelska och vi börjar prata med honom. Killen heter Yosbel och är 33 år. Han har varit på begravning av sin farmor här i byn och känner sig lite ledsen, hunden har han lånat av en släkting här, den får honom att känna sig bättre. Snart ska Yosbel ta sig hem till Gibara 7 mil västerut där han bor i utkanten med sin fru och son. Imorgon ska han återgå till sitt jobb som bagare. Gibara är en gammal fiskeby i kolonialstil som vi gärna vill besöka. Vi har en plats ledig i bilen och erbjuder Yosbel skjuts. Han tackar naturligtvis ja och vi får en personlig guide som gladeligen visar oss finaste vägen dit och naturligtvis även staden med dess bästa sevärdigheter. Färden går längs landsbygden på elendiga små genvägar, dessa hade vi aldrig hittat utan vår guide. Naturen är enormt vacker och det sjuder av liv i de små byar och gårdar vi passerar. Väl framme i Gibara guidar Yosbel oss upp till en platå med utsikt över hela staden och havet. Vi börjar bli hungriga och frågar om vi får bjuda på lunch. Yosbel tar oss till en underbar liten kubansk resturang nere i stan, här äter vi förmodligen den godaste maten hittils och till riktigt bra pris. Vi beställde in hummer, fisk, räkor och bläckfisk. Till detta serverades en stor sallad, ris, svarta bönor och friterad matbanan, öl och vatten. Vi blev proppmätta och belåtna alla fem, slutnotan gick på strax under 30 CUC (dvs 200 kr).
Efter middagen åker vi hem till Yosbels föräldrar och dricker kaffe. De bor mycket primitivt i stadens fattigare del. Vi känner oss hedrade att bli inbjudna i deras hem, men samtidigt lite dumma där vi svänger in på gatan och parkerar vår moderna hyrbil framför deras hus. Inte lustigt att folk tittar, alla vet att hyrbilar endast är för turister (röda nummerplåtar) och att det kostar motsvarande ett halvårs lön per dag att hyra en sådan. Vi dricker upp det söta kaffet och leker lite med grisen som de har på bakgården. Sedan går vi över till Yosbel äldre bror som driver en liten grönsakshandel alldeles intill. Här köper vi på oss frukt och grönsaker så den lilla Kian blir alldeles knökfull.
På vägen hem släpper vi av Yosbel hemma hos hans farbror. Vi tar sedan vägen genom Holguin och köper på oss ännu mer frukt, diesel och vatten.

Lör 27/4

Vi tömmer båten på prylar vi inte längre använder eller behöver, istället ger vi bort dessa till bättre behövande. Kubaner älskar att få saker, vad som helst i stort sätt. De har nytta av allt och man kan vara säker på att det kommer till användning. Exempelvis ger vi bort en fotboll till en man som blir störtlycklig. En 5,5 kg gasolflaska med extra regulator till en man som nästan tappar hakan av lycka. Vakten som fyllepatrullerat på bryggan två nätter tidigare får passande nog en flaska Grants och en Sassy Lady t-shirt. Han kommer senare på kvällen över och ger oss en stor påse grönsaker. Vi ger bort en del kläder och ytterligare en fotboll till tjejen som jobbar i marinan. Hon har barn i passande åldrar.
På kvällen bjuder Bosse med oss på en trevlig kubansk restaurang en bit bort. Här kacklar kycklingar runt bland borden och det är en härlig jordnära atmosfär. Bosse har seglat över 100.000 NM i sin 40 fots båt, byggd 1975 i Sydafrika, det är spännande att höra hans seglarhistorier. Imorgon kastar vi loss båda två, kanske kan vi ha lite kontakt under vägen. Om inte annat så ligger väl Bosse där och väntar på oss med en kall pilsner på Azorerna. Vi lär ju knappast segla snabbast.

Sön 28/4

Vi klarerar ut under förmiddagen och förbereder det sista innan avfärd. Vid lunchtid lägger vi loss och tuffar ut från den skyddade viken. När vi kommer ut mot öppet vatten blåser det rejält och dessutom rakt nordostligt, alltså rätt i näsan på oss. Under dessa förhållanden kommer vi tvingas starta resan med pinkryss och ett jäkla stampande i sjön. Våra sjöben är borta efter tre veckor på landbacken så vi kan dessutom räkna med viss sjösjuka. Som bäst kan vi kanske tillryggalägga 40 NM mot mål under ett dygn med dessa premisser, under bättre förhållanden brukar vi segla åtminstone 100-120 NM per dygn. Nä fy fasen, vi bestämmer oss snabbt för att vända om och går in i viken igen och fäller ankaret. Här spenderar vi kvällen med att äta och vila. Vi poppar popcorn och kollar på film medans solen går ned i horisonten. hamnmyndigheterna har sett oss komma in i viken och de ropar upp oss ett flertal gånger över radion. De vill ha bekräftat att det är Sassy Lady som ligger i viken och ja, vi är fortfarande tre ombord. Vi uppmanas ha passning på kanal 16 hela natten och dessutom meddela när vi tänker avgå, preliminärt kl 06.00 följande morgon. Hmm, de verkar uppenbart oroliga över att vi tänker ta ombord något eller någon.
Bosse lämnar marinan ett par timmar efter oss. Även han sticker ut näsan och gör samma bedömning som oss. Han vände också om och ligger nu ankrad en bit bort. Han var dock smart nog att lägga sig bakom ett krön så att han inte syns. I morgon börjar vår långa hemfärd! Första planerade stopp är Bermuda.

Vi tar morgonbussen till Viñales, en smidig resa på runt fyra timmar. Det känns skönt att åter komma ut på landsbygden som kontrast till storstadens buller och avgaser. Landskapet här på nordvästra Kuba är oerhört vackert. Grönt och frodigt med små gårdar, jordbruk och betande kreatur längs de lummiga bergssluttningarna. Vi installerar oss hos en familj i utkanten av den lilla byns huvudgata, i en oerhört fräsch och mysig casa particular. Vi får en egen uteplats med gungstolar att slappa i under de svalkande bananträden. Mamman välkomnar oss med färsk frukt och kaffe. I kylen står kalla öl och drickor om vi så önskar. Livet är underbart.
Morfarn, som bor i det lilla rosa huset brevid, extraknäcker som taxichaufför. Vi kommer överens med honom om att göra en utflykt efter kaffet. Han kör oss till Gran Caverna de Santo Tomás ett par mil västerut. Gran Caverna är kubas (och latinamerikas) största grottsystem med sina 46 kilometer av gångar och upp till åtta nivåer av grottor. Här fick vi var sin hjälm med pannlampa och en underbart kunnig och karismatisk guide. Turen gick genom makalöst vackra gångar med koraller och kalkstensformationer som hämtade ur en Disneyfilm. Fladdermössen flaxade i skenet av pannlamporna och i vissa grottor där solen strilade in trivdes istället svalor och näktergal, ett jäkla kvittrande. I andra delar var det fullständigt knäpptyst och när vi släckte våra lampor och det blev becksvart infann sig känslan av att sväva i ingenstans. Här inne i grottsystemet lever även ormar, spindlar och skorpinjoner. Vi fick tyvärr inte nöjet att bekanta oss med någon av dessa, som enligt guiden lär vara helt ofarliga.
När vi kom ut ur grottan väntade vår tålmodiga chaufför och vi frågade om vi kunde besöka någon tobaksodling på vägen hem. Jovisst, efter ett tag svängde han in med oss på en gammal charmig gård där en stor familj satt och slappade på verandan. Familjen driver en stor tobaksodling och de visade oss till ladan där alla tobaksbladen nu hängde på torkning. Tobaksplantan når sin fulla höjd inom tre eller fyra månader från november till februari. Sedan skördas plantan, ett noggrant och mödosamt arbete där bladen knyts i buntar på horisontella stänger för att sedan hängas på tork. Det är alltså här i processen som vi kommer på besök. Torkningen tar 45-60 dagar och därefter fuktas bladen i intervaller för att inte bli för torra och spröda. De rullar en cigarr åt oss och bjuder oss att smaka. Verkligen en speciell känsla måste jag säga, att stå inne i en lada med doftande tobaksblad hängande överallt och puffa på en alldeles nyrullad kuban av högsta kvalitet. Inte för att jag nödvändigtvis hade kännt någon skillnad mot en enkel cigarr köpt på Statoil macken hemma men bättre atmosfär för ändamålet är svårt att tänka sig. Vi köper naturligtvis med oss en bunt cigarrer (18 st för 140 kr får nog anses billigt). Nöjda med dagen rullar vi hem till vår casa för att avnjuta middag. Vi får sällskap av Kevin, en trevlig engelsman som är runt i Kuba på semester och som precis flyttat in i rummet brevid oss. Vi sitter sedan och pratar och njuter av kvällen ihop ute i gungstolarna.

Fre 19/4

Vi tar en lugn morgon och njuter länge av frukosten. Sedan packar vi ryggsäckarna och ger oss ut på långpromenad, Kevin följer med oss. Vi går längs en stig som slingrar sig längs foten av bergen och går igenom bondgårdar och åkermarker. Det är extremt varmt och torrt, den torra röda jorden dammar omkring oss där vi går. Jodå, tänk när Che Guevara och hans gerillabönder hasade runt här i hettan för femtio år sedan med en hacka i ena handen och ett gevär i den andra. Då gnälldes det nog inte över lite damm i kalsongerna. Vi möter tobaksbönder på häst och vandrar runt bland hetsiga kycklingar, blyga ödlor och smutsiga grisar som ligger och slappar i skuggan under något träd. Här är oerhört vackert och folk verkar leva bra av den rika naturen. På kvällen äter vi gott hemma hos vår familj och efter middagen blandar pappan goda mojitos till oss. Vi sitter och tjatar in på småtimmarna och hör hur grodorna börjar kväka, tydligen ett tecken på att det nalkas regn. Plötsligt ser vi hur ett starkt grönt neonljus singlar sig ner i en av palmerna brevid vår terass. Pappan springer in i buskaget och kommer ut med ljuset i ena näven. Det är en kraftig skalbagge vars ögon lyser illgrönt. Tydligen beter sig den lilla gynnaren så här under 20 nätter per år, då den söker en partner att para sig med. Det starka ljuset var visserligen mycket vackert men flörten gick inte hem hela vägen hos oss, dvs ingen liggning för skalbaggen. Efter en stund flög den iväg till nya jaktmarker och ljuset försvann genom trädgården.

Lör 20/4

Det är jippo i byn, huvudgatan är avstängd för trafik till förmån för ölförsäljare och DDR karuseller. Vi masar runt bland marknadsstånd, kläder och leksaker, godis- och matförsäljare under dagen. En populär attraktion är rått-lotteriet där besökarna satsar några pesos på en vinst som står placerade i en cirkel bland ca 25 andra vinster. När tillräckligt många lagt sina insatser går spektaklet av stapeln. En stackars råtta placeras under ett litet hus på en roterande skiva i cirkelns mitt, när skivan snurrats runt ett tag lyfts huset plötsligt bort. Den förvirrade råttan ser sig förbryllad omkring och sätter sedan fart ut mot cirkeln av vinster som förhindrar densamma att smita från spelplatsen. Den vinst som råttan springer till delas under jubel ut till den lyckliga vinnaren som lyckats satsa på just denna jackpot. Vi satsar på tre nummer; en flaska vodka, en dricka och något annat jag glömt, en påse chips kanske. Men råttan springer naturligtvis åt ett annat håll och en tant blir lycklig över sin nyvunna rakhyvel.
Precis som på övriga ställen vi besökt här på kuba så myllrar det av dofter och färger. Här på festivalen doftar det av färsk mango och gammalt urin, eller nygrillad gris och avlopp. Spännande, vissa lukter är angenäma för näsan men lika oftare fnyser du ut och snabbar på dina steg för att undkomma mindre trevliga odörer.
Vi har under vår vistelse upptäckt att kubanska 3 pesos sedlarna ser häftiga ut med Che Guevara på framsidan (nåt annat än våra tråkiga sedlar med svenska kungen det). Däremot är det ytterst sällan man kommer över en 3 pesos sedel som växel, eftersom det är vanligare med 5 eller 1 pesos. Skojare på gatan försöker ibland sälja dessa sedlar mot CUC, men vi vill inte känna oss som korkade turister. Vi kom nu på den självklara men briljanta iden att gå till banken och växla in en 5 CUC sedel, så fick vi 40 stycken nationella 3 pesos sedlar helt utan avgift. Haha, jag har aldrig tidigare varit så nöjd över 90 öre.
Förresten, alldeles nyligen drog det förbi en regnskur. Det där med grodorna som började kväka igår kväll var tydligen ett sant tecken.

Sön 21/4

Efter en tidig frukost tar vi morgonbussen ned till Trinidad. Resan tar ungefär 9 timmar och jag har oturen att hamna brevid en fransman som luktar gubbsvett som fan. Till råga på allt har han en benägenhet att positionera sig avslappnat tillbakalutad med händerna bakom huvudet så att hela armhålan exponeras till omgivningens stora förtret.
Vi flyttar in i en casa particular där vi hört att familjen utmärker sig som kockar i staden, det hänger diverse bilder, diplom och certificat på väggarna. Pappa kock komponerar en underbar trerätters middag med räkor åt oss som vi avnjuter på takterassen mot husets innergård. Denna anrättning kostade oss som vanligt inte mer än drygt 50 kr per person. Fantastiskt. På kvällen tar vi en sväng på byn. Trinidad visar sig vara en mycket charmerande stad. Över 500 år gammal och det känns som om tiden stått still några hundra år. Eller i vart fall rört sig väldigt långsamt. De gamla kullerstensgatorna är från stadens födelse och kantas av förvånadsvärt välhållna kolonialhus. Mitt i byn ligger ett torg med en mängd små barer och resturanger. Ena sidan av torget utgör en naturlig scen och här spelar ett gäng färgstarka musiker salsa för fulla muggar. Framför scenen dansar glada människor bland de utställda cafeborden, såväl kubaner som turister. Runt hörnet ligger stadens obligatoriska Casa de Cultura och även här dansas det och spelas salsa. Varje dag, året om.

Mån 22/4

Efter frukost ute på terassen tar vi en taxi några mil upp i bergen. Där går vi längs en vandringsled som slingrar sig vackert genom den lummiga omgivningen. Efter en knapp timme kommer vi till ett vattenfall. Här badar vi i det friskt svalkande vattnet, oerhört skönt. Det är tryckande varmt att vandra, 32 grader och hög luftfuktighet gör att kläderna klibbar fast mot den svettiga gubbkroppen. Efter badet samlar vi kraft och börjar vandra hemåt igen. När vi nästan är framme så öppnar sig himlen totalt och regnet bokstavligen forsar ner. Det öser hejdlöst ned och stigarna blir snabbt till små forsar. Ett tropiskt regn i en regnskog, vackert och exotiskt på något sätt. När vi kommer dyngblöta upp till vägen sitter vår chaufför bekymrat och väntar på sina genomblöta kunder.
Han kör oss tillbaks till Trinidad och när vi närmar oss staden så upphör regnet, man hör fortfarande hur det åskar över bergen. Vi köper med oss ett par för oss nya och okända flaskor rom och går hem till vårt casa för att byta till torra kläder. Robban fyller år idag så vi tänkte passa på att dricka lite rom och sedan gå ut och äta en bit. Kvällen slutar uppe på torget, där är det salsa och fullt med folk. Vi slår oss ned i trappan mot scenen brevid en gammal kubansk farbror som ser skön ut. Vi frågar honom om han vill smaka på en drink och han suger nöjt i sig ett par rejäla klunkar. Detta visade sig bli öppningen på ett spännande möte. Mannen lirkar upp ett par tummade dokument ur fickan som han ivrigt ber oss titta på. Det ena dokumentet är någon form av ID handling som visar att mannen heter Pavlo och att han tillhört den kubanska revolutionära folkarmen. Pavlo berättar att han kämpat sida vid sida med Che och att han deltog i striderna vid Grisbukten 1961 då CIA tränade trupper försökte invadera Kuba och störta revolutionen. Mannen är gammal och fårad, han pratar på med oerhörd entusiasm och ett leende som avspeglas i hans ögon. Han ger oss några pesos mynt där Che är präglad och det går inte att undgå vem som är hans stora idol. Självklart har han även Che tryckt på sin slitna tröja. Pavlo vill bjuda hem oss till sitt hus någon dag. Han odlar lite av varje och vill bjuda oss på lite mat över fortsatt samtal. Vi tackar men berättar att vi tyvärr ska resa hemåt redan imorgon och då säger han att erbjudandet naturligtvis kvarstår till nästa gång vi kommer till Kuba. Pavlo, denna underbara gamla farbror, han verkar vara lite av en kändis här i byn. Mötet med honom, och de historier han berättade, rörde oss alla tre väldigt mycket och blev en fin inramning av vår kväll. Tidigare på dagen hade vi gått runt i några konstateljéer vid torget och bl.a spanat in ett par härliga tavlor föreställande ansiktsporträtt i olja på duk av en äldre kuban med cigarr i mungipan. Konstnären är en kvinna som bor i sin ateljé och hon berättade att mannen på tavlan bor här i Trinidad, hon hade målat av honom här i ateljèn. Vi tyckte att Pavlo såg ut att vara misstänkt lik den man vi sett på tavlan. Så medans Stefan beställde in en ny runda Bucaneros passade jag och Robban som fryntliga konstkännare på att springa ned till ateljén. Kvinnan var vaken och dörren stod öppen, jag gick in och slog till på tavlan. Pablo eller ej, jag har i alla fall aldrig tidigare känt mig så glad över ett konstinköp! Med tavlan i en rulle under armen gick vi upp till torget igen på lätta steg och fortsatte vår kväll.

Hasta luego!

Vi börjar dagen med att strosa runt i centrala Havanna och insupa atmosfären. Det märks att Havanna har betydligt fler turister än tidigare orter vi besökt. Här finns fler butiker, resturanger och glädjeflickor. Ivriga försäljare hoppar på dig och talar engelska, priserna är högre än på landsbygden. Staden är å andra sidan fräschare och det sprudlar av kommers och liv i varje gathörn. En rolig och färgstark stad, helt klart.
Vi besöker en cigarrfabrik med tillhörande butik och inser att vår tidigare svarthandel kanske inte var helt tokig trots allt. Den cigarrlåda vi köpt av kompisbrorsan i Santiago för 500 kr kostar närmare 1800 kr i butik. Och så jäkla gott är det ju inte att få puffa lite emellanåt. Sedan besöker vi revolutionsmuseet. Ett häftigt museum som symboliskt inretts i diktatorn Batistas gamla presidentpalats efter att man störtat densamme under den socialistiska revolutionen 1959. Kulhålen finns kvar i byggnaden och revolutionens olika faser beskrivs ingående. Jag är imponerad över hur effektivt revolutionen lyckades vända den misär som rådde i landet. Kuba var under Batistas USA stödda regim ett tillhåll för rika utländska affärsmän och gangsters med mycket droger, prostitution och kasinon. Folkflertalet levde i fattigdom under nödtorftiga förhållanden, få hade jobb, få kunde läsa, många dog unga av sjukdomar. Redan några år efter revolutionen har man lyckats utbilda den stora majoriteten att läsa och skriva. Sjukhus, skolor, arbetsplatser, el- och vägnät växer fram, nya bostäder byggs i rasande takt. Snabbt blev Kuba det land med lägst barnadödlighet, högst livslängd, bäst folkhälsa, minst arbetslöshet och minst bostadslösa i hela centralamerika. Viva Fidel!
Idag är det emellertid uppenbart att Kuba är ett land i djup ekonomisk kris. Vi pratar bl.a med en kille som lockar in oss till hans resturang. Han berättar att han tjänar mångdubbelt den lön som exempelvis en läkare har, bara genom dricks från turister. Vi har ingen anledning att misstro honom. Svarthandeln är utbredd, det är så de ”moderna” kubanerna tjänar pengar för att ha möjlighet att köpa DVD spelare, mobiltelefoner och datorer. Internet är visserligen inte tillgängligt för kubaner men de är ändå medvetna om att vi turister kommer från en värld med betydligt mer pengar, prylar och bling-bling. Den ”moderna” kubanen känner inte samma hängivenhet till den kubanska socialismen,  inte som de äldre som genomlevt revolutionens framsteg. Det är svårt att motivera en ung kuban att bli läkare när denne tjänar mångdubbelt som inkastare på en resturang. Eller ännu mer på att sälja smuggelcigarrer till turister.
Vi avslutar dagen på en bar i gamla Havanna, där brygger de egen öl och vi avnjuter deras mörka ale som köps in per liter till en egen tapp som placeras på vårt bord. Trevligt.

Tis 16/4

Efter frukost ger vi oss ut på Internetjakt. Vi har varit utan internationellt datanätverk i drygt två veckor nu och det känns lite jobbigt att inte kunna ha någon kontakt med flickvännerna där hemma. Mamman i familjen vi bor hos har babblat på oavbrutet om ditten och datten under hela frukosten och bl.a berättat att det finns Internet på ett lyxhotell i stan. Vi beger oss dit. En kubansk läkarlön för 30 minuters surfning och vi får tillgång till en dator med det långsammaste Internet i Sibiriens träskmark. Wifi finns inte så det är datorn med ett tangentbord så slitet att bokstäverna försvunnit från tangenterna som gäller. Det känns som att hela Kuba delar på ett gammalt 28.8 modem som står och tickar bakom kulisserna i den låsta datasalen. Hur som helst, det gick att maila och lägga upp ett kort textinlägg på hemsidan, perfekt.
Vi blir inte långrandiga i cyber space utan beger oss istället till den gamla stadsdelen för att spisa kultur. Vi gör ett besök på rom-museet och får lära oss varför Havanna Club är världens bästa rom. Och visst, deras långlagrade sällskapsdrycker är en trevlig bekantskap. Däremot har vi funnit att det finns billigare lokala sorter som lagrats lika länge och smakar minst lika bra. Sedan gick vi upp till ölfabriken på gamla torget och beställde in en tapp av deras mörka brygd. Där sitter vi sedan och slår ihjäl några timmar medans solen är som hetast. Det är intressant att sitta och titta på allt folk. Förvånansvärt många kubanska flickor verkar stifta bekantskap med nya män här på torget, spännande att bevittna hur ”flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar åt en karl …”. Lätt i och för sig att förstå varför Internetdejting inte slagit igenom här ännu.

Ons 17/4

Stefan tar lokalbussen till centralstationen för att köpa bussbiljetter till Viñales imorgon. Man måste tydligen köpa biljetterna här och senast dagen innan avfärd. Under tiden känner jag och Robban in stadens allehanda konstgallerier. Som erfarna konstvetare studerar vi kritiskt såväl olja som akvarell och det slutar med att vi slår till på inte mindre än sex stycken stora verk av erkända konstnärer (som i och för sig missat att signera just våra alster, men va fan). Robban köper tre dystra havsmotiv av Havanna och jag slår till på tre stadsmotiv i grälla färger. Här har vi som konstkännare garanterat gjort ett riktigt kap, Antikrundan släng er i väggen. Vi prutade lite lagom svenskt och tavelförsäljaren var så glad att han ropade efter oss när vi gick och gav oss två extra tavlor. Glada i hågen ger vi oss av in i folkvimlet och firar våra konstinköp med en enkel maltdryck. Vi möter upp Stefan och träffar också på ett Israeliskt par som vi mött på rommuseet igår. Vi tar några öl ihop och slår dank tills det är dags för oss att gå hem till vårt casa och äta middag. På vägen dit hinner vi med ett par drinkar på en pub som Ernest Hemingway brukade besöka. Det är lustigt, övriga karibien skryter med att scener ur Pirats of the Carribean spelats in där, Kuba skryter med Hemingway. Han har minsann uppfunnit sina favoritdrinkar på hälften av stadens krogar.
Stefan är förmodligen avundsjuk på att Robban och jag investerat i stor konst för skeppskassan så han köper en låda (25 st) Cohiba-cigarrer för att avnjuta på ålderns höst. Vi avrundar vår sista kväll i Havanna med en runda på stan, ett par kalla mojitos till tonerna av Guantanamera…

Vi tar morgonbussen till Baracoa, kubas första huvudstad grundad 1511. Resan tar drygt fem timmar och färden går på slingriga bergsvägar genom vacker regnskog. Det är oerhört grönt och lummigt här på sydöstra kusten. Något som slår mig är att allt känns väldigt rent och omhändertaget. Trots att landet är fattigt med stora ekonomiska problem så håller man rent och snyggt. Det ligger inget skräp och dräller i diket som på övriga karibiska öar. Här arbetar man, planterar och brukar sin jord, istället för att röka marijuana som på grannöarna. I varje liten småby vi passerar ser vi skolbarn i sina fina skoluniformer och folk som jobbar ute på fälten. Alla byar har speciella byggnader för att främja kultur och musik, här samlas folk för att samtala, dansa eller spela domino.
Väl framme i Baracoa möter oss Eugenio med ett leende på busstationen och han visar oss hem till sin familj. Vår tidigare familj hade ringt och berättat att vi var på väg. Vi tar en sväng på byn och köper med oss en flaska 7-årig rom hem till terassen (kostade strax under 50 kr). Medans middagen tillagas bjuder vi Eugenio att sitta ned med oss över ett glas, vilket han gärna gör. Eugenio är en av få kubaner vi mött än så länge som pratar hygglig engelska, något han lärt sig på universitetet i Santiago. Det är väldigt intressant att sitta ned och diskutera livet och vardagen med honom. Eugenio jobbar som kemist, inspekterar dricksvatten etc. Hans fru jobbar som notarie. Dessa jobb är naturligtvis statliga. Varje månad får de som alla andra invånare på Kuba varsin ranson av basvaror, ex. ris, olja, potatis osv. Utöver denna ranson tjänar de 15 CUC (motsvarande 105 kr) att spendera på vad de vill.  En sådan flaska rom som vi just köpt skulle alltså kosta Eugenio halva hans månadslön. Så visst kan det tyckas fattigt med svenska mått mätt. Däremot har alla kubaner förutom bostäder och basvaror varje månad även fri utbildning, gratis sjukvård och mediciner, fria inträden till alla kultur-, musik- och sportevenemang. Jag ser fram emot fler pratstunder på terassen. Eftersom det är karneval här i Baracoa under helgen tänker vi stanna kvar hos familjen åtminstone tills på söndag. Vi känner oss som vanligt mer än välkomna.

Fre 12/4

Efter frukost ger vi oss av längs stranden och kommer till en liten fiskeby. Bryggan som förbinder byn med fastlandet gick sönder i en storm i vintras så vi får ta en roddbåt sista biten. På vägen träffar vi en kille som visar oss upp till en familj som bor någon timmes promenad upp i regnskogen. Väl där visar oss pappan i familjen till en grotta där indianer bodde innan spanjorerna kom till ön på 1500-talet och utrotade dem. Vi tar oss ett svalkande bad nere i en av grottorna och blir sedan bortskämda med allsköns frukter från familjens trädgård; mangos, bananer, kokosnötter. Visst att kuba är fattigt rent ekonomiskt men naturen är frodig och folket rikt på frukter, djur och kärlek. Sedan går vi vidare längs den lilla vägen upp mot en utsiktsplats. Där uppe på toppen bor en härlig familj som driver sin lilla gård. Familjen består av tre generationer, sonen visar oss runt bland djur, träd och frukter medans de äldre sitter i skuggan och slappar. Äldst i stugan är farmor, hon är 102 år gammal och sonen är stolt att kunna berätta att hon röker tobak varje dag. Vi förmodar att det är cigarrer hon röker, för de kubanska cigaretter som jag och Robban köpt i butikerna här är så starka och fräna i smaken att vi tvingats ge bort dem. Här uppe på familjens gård växer saftiga papayas, mangos, bananer av olika sorter, kokos, brödfrukt, kaffebönor, taggfrukt, grapefrukt, citroner och kryddor av olika slag. Underbara människor, det här är verkligen vad man kan beteckna som närproducerat. Dessutom springer det runt hönor, tuppar, kalkoner, grisar och halva noaks ark över hela gården. En äcklig typ av kalkon ser ut som sophögen i fragglarnas värld för er som minns.
Sedan går vi tillbaks hem till vårt casa. Vi köper med oss en flaska rom till Eugenio eftersom han fyller år idag. Han blir jätteglad och det var härligt att se hans uppriktiga glädje. Vi hänger en stund på terassen (dvs dricker en flaska rom) och efter middagen drar vi ut på karnevalen. En häftig tillställning där hela Baracoa är ute och festar. Barnen leker i karuseller och allehanda snurror som förmodligen importerats från Sovjet på 60-talet. Hela tivolit ser livsfarligt ut med lagade gamla kedjedrivna åkattraktioner i flagnade färger. Vi vuxna roar oss i öltälten. Här är det inhemsk valuta som gällde och 0.75 liter öl för 3 pesos, dvs strax under 90 öre, medtages egen mugg. Vi har tyvärr inga enga muggar till hands så vi nödsakas till en smärre investering av tre stycken underbara muggar i fet återvunnen plast som luktar fränt av pastellkrita inuti. Våra nya DDR muggar med handtag var perfekta att hänga i fickan och vi smälter sedan väl in bland övriga festfirare. Ölen smakar tyvärr ganska risigt men alla dricker och skålar som om det inte finns någon morgondag, helt underbart. Kvällen ger också tillfälle till spontansalsa där de svenska gubbhöfterna får visa prov på sin oerhört följsamma mjukhet. Perfekt med DDR muggen hängandes i bakfickan.

Lör 13/4

Efter frukosten går vi ned till strandpromenaden där karnevalen så smått kommit igång. Glada pappor vankar runt med sina stora plastmuggar i ena näven och förväntansfulla barn i den andra. Vi promenerar genom byn och fortsätter en sväng bort i utkanterna längs havet. Överallt är det liv och rörelse, som vanligt, en kubansk dörr står alltid öppen och man lever lika mycket ute på trottoaren. Eftersom det pågår val i Venezuela står alla TV-apparater på. Kuba och Venezuela har haft ett viktigt samarbete senaste åren och vi har fått berättat för oss att Castro och Chavez haft som mål att förena länderna. Folket här är oerhört intresserade av valets utgång. USA:s blockad mot kuba innebär ju att landet inte har så många handelspartners sedan sovjets och östtysklands fall.
Överallt där vi går möts vi av väggar, skyltar och husfasader som bär politiska bilder och budskap. Man hyllar revolutionens hjältar och skriver om utbildning, arbete och solidaritet. Som revolutionsromantiker myser jag in i själen. Visst är Kuba minst lika fattigt som de flesta andra karibiska öar vi besökt. Skillnaden är att de få pengar som finns verkar komma alla till gagn och att de allra flesta är välutbildade och friska här. Likheten med övriga öar är att du som turist blir lika påhoppad här av folk som på ett eller annat sätt vill tjäna pengar på dig. Däremot möts vi ytterst sällan av tiggare, majoriteten är hela och rena och erbjuder dig någon form av vara eller tjänst. Det kan vara lite knepigt att landet har två olika valutor. Pesos (CUP) för de inhemska och pesos konvertibla dollar (CUC) för turister. En CUC motsvarar värdet av en amerikansk dollar, dvs ca 7kr i dagsläget. Det går 25 Pesos på en CUC. På senare tid är det tillåtet för vem som helst att inneha och handla för bägge valutorna, varför jag har svårt att förstå vitsen med att behålla två valutor. Idag satte vi oss på en resturang för att äta lunch. Jag och Robban beställde in pizza medans Stefan beställde in plantanos (typ friterad matbanan). Pizzan kostade 10 Pesos (3 kr) och plantanosen kostade 1 CUC (7 kr). När vi skulle betala fick vi in två notor från två olika personer och fick betala i bägge valutorna. Förmodligen bestod resturangen av två resturanger som slagit ihop sina påsar. Den ena av dem var isåfall statlig och tänkt att sälja pizzor till kubaner medans den andra var privat med en meny tänkt för turister. Mycket logiskt, nja.

Sön 14/4

Dagen spenderas i en buss med allt för kall air condition och avsaknad av toalett. Det senare känns en smula förargligt eftersom chauffören endast förefaller göra enstaka stopp när andan faller på, helt utan varsel, typ stannar och köper ägg. Resultatet blir att man knappt vågar dricka någonting för att slippa sitta i timmar med tryckande blåsa. Än mindre äta nåt nämnvärt med min turistmage som fungerar som en tickande bomb. Typiskt nog var min kyckling rå i mitten när vi stannade för lunch. Jag hann sätta i mig några ivriga tuggor och noterade att det var svampigt innan jag upptäckte fadäsen. Trevligt.
Bussen avgick från Baracoa kl 07.00 och vi var framme i Havanna kl 01.00. Vägarna var dåliga och busschaffören panikbromsade ideligen för gropar eller getter på vägen, eller för att köra om någon häst och vagn.

Efter fem dygns segling från Puerto Rico ser vi nu Kuba i horisonten. Sista natten har varit regnig och blåsig, ett åskväder passerade rakt ovanför oss och det var skönt när gryningen kom och sikten successivt blev bättre. Under morgonen närmar vi oss Bahia de Vita på Kubas nordöstra kust och ropar upp marinan över VHF radion. De guidar oss in i den bitvis trånga, grunda och lite knepigt utmärkta bukten. Vid ett tillfälle missförstår vi en prick och tar den på fel sida, vilket resulterar i att vi går på grund. Efter lite trixande kommer vi loss för egen maskin och kan fortsätta in till marinan där hamnpersonal står och tar emot oss på bryggan. Väl förtöjda med ankare i fören och aktern mot bryggan kommer en rad myndighetspersoner ombord i tur och ordning. Alla är otroligt vänliga och tillmötesgående. Först kommer hamnkapten och en läkare. De tackar ja till var sin öl medans vi fyller i ett antal papper nere i den varma salongen. Det konstateras artigt att alla våra förehavanden är i ordning och att vi inte verkar bära på några sjukdomar. Vi får nu hala ned flagga Q som vi tidigare hissat i riggen för att visa att vårt fartyg är fritt från smitta och att vi önskar fritt samfärdsel med land, som det så vackert heter. Vi uppmanas också att lämna vår satellittelefon och nödraketer kvar ombord, då dessa inte är tillåtna i landet. Sedan kommer en representant från jordbruksministeriet för att gå igenom den mat vi fört med oss ombord. Han tackar också ja till en pilsner, dricker upp densamma i några stora klunkar och är sedan väldigt angelägen om att vi snabbt städar undan de tomma ölflaskorna från salongsbordet. Förmodligen är han rädd att få gliringar om någon skulle se att han sitter där och tar emot dryckesvaror i tjänsten. Han öppnar vårt första matförråd och börjar gå igenom och inspektera alla matvaror där i. När han förstår att vi har fem skåp och fyra stuvfack ytterligare fullproppade med allehanda mat och dryck ger han upp. Han tittar bara lite snabbt in i skåpen och provsmakar lite på en påse maizena-mjöl. Sedan uppmanar han oss att sätta råttskydd på våra förtöjningstampar för att slippa få nya objudna gäster ombord. Nästa man på tur är en hundförare med tillhörande knarkhund. Det ser lite festligt ut när han på vingliga ben klättrar ombord över vindrodret med hunden i famnen. Den stackars hunden får sedan lukta runt bland våra smutsiga kläder en stund men hittar inget övrigt av intresse. Sist men inte minst kommer en man från okänd myndighet ombord. Han nynnar glatt för sig själv där han balanserar in över aktern i sina finanste skinnskor, säger hej och meddelar att vi var välkommna att besöka hans kontor (dvs. bås) en bit bort senare när väl tull och migration stämplat klart alla papper. Sedan går vi med hamnkapten upp till baren, där sitter en representant från migrationsverket och granskar våra pass. Vi får våra visum och ett välkomna till Kuba. Vi går så bort till mannen i båset, visar våra papper och han fyller i ytterligare ett papper. Sist men inte minst skriver vi in oss på marinan.

Trots att processen innefattat en hel del papper och myndighetspersoner känner vi oss väldigt tillfreds, alla var ju så ovanligt avslappnade och trevliga. Det hela gick dessutom fort och smidigt, trots att det var söndag. Vi firar att vi kommit i land genom att äta hummer och prova tre sorters kubansk öl. Marinan ligger skyddad och vackert inbäddad i mangroveträsk. Stora rovfåglar cirkulerar ovanför trädtopparna och dyker emellanåt ner och fångar festliga krabbor som kryper omkring bland rötterna i vattenbrynet.

Mån 8/4

Vi lämnar in fem kassar smutstvätt till marinan, vilket de tvättar fort och billigt under förmiddagen medans vi gör iordning båten. Eftersom vi tänkt resa runt i landet ett par veckor och låta båten ligga utan tillsyn plockar vi in segel och säkrar upp förtöjningen. På eftermiddagen tar vi oss in till Holguin, en större stad en liten bit in i landet. Tjejen på marinan har hjälp oss att ringa en billig taxi (en charmig och välanvänd rysk gammal Lada) och kontaktat en familj som hyr ut ett rum till oss under natten. På Kuba kan man äta och bo hemma hos folk, priserna är låga och fasta. 140kr för ett rum för alla tre, 25kr extra för frukost och 50kr extra för middag om man önskar så. Denna form av boende kallas Casa particular och du hittar dem enkelt genom en symbol på dörren, eller genom att fråga någon på gatan.

Rummet var fräscht och låg mitt i staden, på kvällen äter vi hemma hos familjen som har lagat en jättegod middag åt oss med böngryta, ugnsstekt fisk, sallad, ris och potatis. Vi blev proppmätta och fick många bra tips av damen i huset inför vår fortsatta resa.
Dagen har bjudit på många härliga intryck och det känns verkligen att Kuba är ett annorlunda, intressant och speciellt resmål. Inte som något annat vi tidigare upplevt på resan.

Tis 9/4

Vi tar en taxi till Santiago på morgonkulingen. Familjen vi bott hos har ordnat med boende hos en annan familj som bor centralt i Santiago. Vi hade tänkt ta bussen men eftersom den kostade 3×15 CUC och vi fick en Lada för 50 CUC direkt till dörren valde vi den senare. Att färdas på landsbygden känns som att färdas tillbaks 50 år i tiden. Överallt rider folk omkring till häst eller färdas i vagn bakom åsnor eller oxar. Bilarna är typiskt amerikanare från 50-talet eller ryska bilar från 60- och 70-talet. Alla spyr de ut avgaser. Kubanerna måste vara världens bästa mekaniker som lyckas hålla alla dessa gamla bilar rullande. De flesta är oerhört lappade och lagade med många lager färg. Du möter gamla MZ motorcyklar med nyslaktade grisar i sidovagnen liksom gamla GMC lastbilar med skolbarn hängandes ut från flaket. Det känns som att vara mitt i en filminspelning. Som att tillvaron är regisserad som en 50-tals film.

Santiago är oerhört slitet och fattigt. Jag har aldrig tidigare sett sådan fattigdom. I hamnkvarteret bor folk i små trasiga skjul med sönderblåsta takplåtar. Det känns som vissa av byarna vi upplevde på Kap Verde. Skillnaden här är att folk över lag är friska och nyktra, har en utbildning och en stolthet över sitt land och bakgrund. Dessutom får alla stöd från staten så att ingen behöver svälta eller bo på gatan. När vi går omkring i stan kommer folk fram och pratar framför allt för att de är nyfikna och vill prata. Vissa nämner Olof Palme, Zlatan eller Abba när de hör att vi är från Sverige.
Vi träffar på en ung kille, Giovanni, med Che Guevara tatuering och allmänt skön stil. Han erbjuder sig att visa oss runt på stan, vi blir lite skeptiska först men han hävdar att han studerar och vill öva på sin engelska. Dessutom tycker han att det är roligt, vi behöver inte ge honom några pengar om vi inte vill, ok. Han visar oss ett hus som Fidel Castro bott i när han studerade i staden, och sedan tar han med oss till en störtskön salsaklubb där Buena Vista Social Club varit husband. Gamla härliga gubbar spelar på allehanda instrument och Robban får sig en gratislektion på trumma. Romflaskorna cirkulerar bland musikerna och stämningen är på topp. Sedan går vi vidare lite lagom glada i hatten, Giovanni visar oss ned till cigarrfabriken och den miserabelt nedgågna bostadslängan där cigarrarbetarna bor. Han knackar på en av dörrarna och plötsligt blir vi visade till ett litet rum utan fönster där romflaskor och cigarrer står uppradade på ett litet bord. Här kan vi handla de finaste varor för halva priset. Stämningen känns plötsligt lite knepig när cigarrarbetaren, lönnfet, hålögd och påtagligt nervös, häller upp rom till oss och stressigt demonstrerar de olika cigarrerna. Det kändes inte rätt i maggropen men stämningen krävde att vi köpte någonting. Vi vandrade så hem mot vår casa particular med en flaska 15 årig rom och en låda (25 st) Cuaba-cigarrer. Det hade börjat regna. Vi diskuterar det som hänt och känner oss alla tre ångerfulla över våra inköp. Cigarrarbetaren i maskopi med vår lilla ”guide” har uppenbarligen kommit över dessa varor på något olagligt vis, vi har alltså stöttat den svarta marknaden genom att köpa smuggelgods för motsvarande fem läkarlöner. Vi kände oss oerhört dumma.
Efter middagen sätter vi oss uppe på terassen och njuter av solnedgången. Vi skickar i oss flaskan med rom och konstaterar dessutom att denna måste vara en fulkopia, med tafflig etikett och utan sigill, väldigt god dock. Vi puffar i oss ett par cigarrer under andäktig tystnad. Sedan går vi ut på stan och hamnar till sist på salsaklubben vi tidigare besökt. Det blir en kul kväll med Cuba libres, dans och roliga möten.

Ons 10/4

Vi äter frukost ute på vår terass och ger oss sedan ut och utforskar stan, revolutionens vagga. Här strosar vi runt under dagen. Ett flertal taxichaufförer kommer fram och vill sälja rom och cigarrer till oss, denna svarta marknad är tydligen väldigt utbredd. Vi sätter oss på ett kafe, där möter vi en kuban som kommer fram till oss och pratar svenska. Han har en svensk flickvän och de har bott i sverige senaste fem åren, nu är de här på semester. Vi sitter ner och pratar ett tag, jätteintressant och trevligt! Senare ser vi i ögonvrån hur tre-fyra unga tjejer står och spanar på oss från baren. Plötsligt kommer en ur barpersonalen fram till oss och frågar om tjejerna får slå sig ned vid vårat bord. Nej tack svarar Stefan, som är den enda av oss som kan spanska och förstår innebörden i den kärleksfulla inviten.

Så här ser det alltså ut nu (Bermuda är den lilla svarta pricken på ungefär 32N 64W och Azorerna dom svarta prickarna vid 38N 28W):

Svårt att hålla sig på en ostlig kurs alltså och på tisdag skulle vi kunna haft lågtrycket över oss som verkar kunna ge vindar upp emot stormstyrka:

Beroende på hur det utvecklar sig kanske vi kan sticka på tisdag då de värsta vindarna har dragit förbi. Tills dess finns inget annat att göra än att njuta av kulturutbudet här på Bermuda. Det är ju en massa båtar här som väntar på att gå över Atlanten så det kan nog bli några trevliga dagar ändå.

Hasta luego

Vi har mycket att skriva om och vistelsen på Cuba skulle kunna bli en hel bok. Därför har vi lagt upp 5 inlägg som med början på söndag kommer att publiceras automatiskt medans vi är ute och seglar på Atlanten igen. Hoppas det blir trevlig läsning och att det framgår hur mycket vi tyckte om Cuba och folket där. Nu ska vi käka med 100000nm-seglaren Bosse och sova gott innan det blir ut på havet igen.

Hasta luego

Eftersom uppkopplingen är risig så går det inte att ladda upp bilder så berättelsen om Kuba får komma senare. Allt vi upplevt gör sig inte i ett snabbförfattat inlägg så…

Hasta luego