Tis 23/4

Morgonbuss har guld i mund. Lätt slitna efter gårdagens festande var det med nöd och näppe vi hann med vår buss. Då bussen så började skumpa ut ur stan på gropiga vägar kände jag hur min minst sagt opålitliga bakismage drog igång, typiskt. Efter en dryg timme stannade chauffören till vid en busstation och jag passade på att göra slag i saken. Värt att nämna om toalettstandarden här på Kuba: Räkna med att det inte finns någon toa-ring, inget papper, ingen dörr (åtminstone inte som går att stänga eller låsa) samt ingen fungerande spolfunktion. Vis av erfarenhet räknade jag naturligtvis med allt detta men blev ändå chockad. Den här toaletten var det snuskigaste jag sett och hade nog inte gått att spola sedan 80-talet. Tidigare fornlämningar gjorde sig således påtagligt närvarande i såväl doft som rent visuellt. Men nöden har ingen lag, jag är ju inte här för att äta. Knappt har jag hunnit installera mig, ståendes på huk i den där stelt desperata knäböjen med rädsla att någon intim kroppsdel ska komma åt porslinet, förrän jag hör en buss tuta utanför. Va fan, tänker jag. Det kan väl ändå inte vara vår buss, den skulle ju stanna här i femton minuter sa chauffören, eller sa han fem? Jag skyndar mig i halv panik och rusar ut med pappret hängandes i rumpan (nja, det kanske var en överdrift). Mycket riktigt var det vår buss som nu börjat backa ut från stationen. Jag hoppar in i farten och känner att åååh vad jag älskar att åka buss.
Vi kommer fram till Holguin framåt kvällen, utan vidare incidenter. Äter en bit och ser oss sedan om efter en taxi ut till marinan. Jag var sugen på att åka amerikanare men en väldigt angelägen ung taxichaufför tjatar ner sitt pris så pass mycket att vi väljer att ta hans bud oavsett bil. Det visar sig att han har en extremt skruttig gammal rysk Vaz, med wellpapp i såväl dörrar som tak. Bilen har börjat knäckas så sätena lutar ihop, stora hål i golvet avslöjar vägen där under. Den stackars unga chauffören har inte bensin nog för den långa färden (närmare en timme enkel väg) och inte pengar nog att tanka. Vi stannar på en mack och betalar honom i förskott. Det visar sig att bilens tank är trasig, så han har en plastdunk i bagaget med en slang ned till motorn, perfekt. Sedan kör vi ut ur stan. Bilens styrning är så sliten att ratten glappar ett halvt varv. Det ser livsfarligt ut när killen parerar in bilen genom kurvor med desperata utslag på ratten. Än värre är det när han behöver bromsa, de gamla trumbromsarna tar så ojämnt att bilen kastar sig åt sidan vid minsta inbromsning. När han styr och bromsar samtidigt blir det ett riktigt skådespel att bevittna. Jag har viss erfarenhet av att köra folkrace men har aldrig sett maken till sliten bil ens inom den genren. Vi tycker lite synd om grabben. Ännu mer synd om honom blir det när polisen plötsligt vinkar in oss i väggrenen. Polismannen rycker lite i den glappiga ratten och tar sedan med sig grabben ut och de diskuterar en lång stund innan vi till slut får fortsätta vår färd. Killen är ledsen och upprörd, vi förstår att han fått problem och troligtvis böter. Det blev ingen lönsam färd för den tidigar så angelägna chauffören, så kan det gå när man inte kör amerikanare.
Väl ute på marinan finner vi Sassy som vi lämnat henne, fräsch och bedårande vacker. Vi vädrar, packar upp och dyker till kojs.

Ons 24/4

Arbetsdag under tryckande värme. Vi servar motorn och städar ur båten.
Vi träffar på en annan svensk i marinan, Bosse, han ligger precis som vi och väntar på vindar att ta sig hemåt. Väderutsikterna är inte riktigt på vår sida. Det blåser friska vindar från nordost, alltså rätt i näsan för oss som siktar mot Bermudas. Det ser ut att vrida mot ost först på måndag, så vi beslutar oss för att stanna ytterligare några dagar på Kuba och räknar med att avsegla söndag kväll.
Annars händer det inte så mycket en varm och kvalmig dag som denna. Mest spännande var väl när Robban var på toaletten, som vanligt fungerade inte spolningen så han lyfte på locket till toalettens vattentank för att se om flottören hängt sig. Då visade det sig att det satt en stor groda nere i tanken som tankfullt tittade upp och mötte Robbans blick. Ansvaret för den uteblivna spolfunktionen kan däremot inte tillskrivas grodan, det var helt enkelt vattenavbrott i hela byggnaden. Stackars grodan att sitta där nere utan tillgång till varken fruntimmer eller toavatten.

Tor 25/4

På morgonen kommer det in en 30 fots båt i marinan som har förlorat sitt förstag och ser ordentligt härjad ut. Seglet ligger som en trasa på däck och masten är nödtorftigt stagad med ett skarvat spännband till fören. Kapten ombord är John, en dement amerikansk gubbe på 70 år som enligt egen utsago lider av allsköns allvarliga sjukdomar. Hans medicinering börjar dessutom ta slut. Han kan hur som helst vara glad att han inte mastade av där ute. Med sig ombord har han en ung kanadensare vid namn Brad. Kuba är inte ett optimalt land att söka nödhamn i om du behöver tillgång till marina reservdelar, här finns naturligtvis varken förstag eller segel att tillgå. Däremot har några flinka kubaner redan börjat hjälpa till med att skarva ihop det brustna förstaget så att den gamla trasan till försegel kan lappas och åter sättas. På kvällen bjuder vi över dem till Sassy på ett par stänkare. John spottar inte i glaset och snart berättar han att tullen under förmiddagen omhändertagit de tre vapen han hade ombord men att de missat den marijuana som han har liggandes i en låda. Uppenbarligen anser John att det är helt naturligt att segla runt med ett jaktgevär, ett automatgevär och en halvautomatisk pistol ombord. Marijuanan använder han naturligtvis i medicinskt syfte. Ovanligt nog har han även en motorcykel (Suzuki 650 cc) ståendes på däck. Gubben är påtagligt senil och vi kommer inte långt i någon diskussion med honom, allt är tydligen Obamas fel. När whiskyn är slut hoppar John i vattnet och simmar tillbaks till sin båt i det grumliga vattnet, trots att han ligger alldeles brevid oss och bryggan således vore en betydligt smidigare väg. Hans betydligt mer sympatiska besättningsman Brad stannar emellertid kvar och vi sitter i sittbrunnen under månen och pratar till in på småtimmarna. Det är tydligt att Brad behöver lätta sitt hjärta efter att ha seglat med John i tre veckor från Florida. De två träffades av en slump och Brad, 26 år gammal, bestämde sig för att hjälpa John att segla ned sin båt till Dominikanska Republiken. För Brad var det tänkt att bli ett härligt seglingsäventyr. Det blev så mycket mer. Ständiga gräl och problem, en usel båt och en sjuk kapten. Brad kommer förmodligen att lämna skutan och vi förstår honom mer än väl.
När vi sitter och pratar och umgås som bäst dyker en fryntlig och påtagligt förfriskad herre upp på bryggan. Han förklarar att han arbetar som nattvakt på marinan och att han ska patrullera bryggan inatt. Vi bjuder honom på ett glas whisky och strax därefter kommer han och ber om en öl. Några timmar senare säger vi godnatt till Brad och går ner för att borsta tänderna. Då dyker vakten upp igen och denna gången är han verkligen dyngrak. Han står och vinglar på bryggan vid vår båt och pratar med oss på en svårbegriplig blandning av spanska, engelska och fyllesvammel. Han vill uppenbarligen ha mer att dricka, och dessutom vill han ge oss grönsaker. Vänligt men bestämt säger vi nej tack och godnatt. Mannen ger sig inte i första taget, han trodde ju att det vankades fest och han jobbar ju ända fram till kl 07.00. Efter ett tag lommar han dock vidare längs bryggan.

Fre 26/4

Även denna morgon kommer det in en skadad segelbåt i hamnen. Denna gången är det en 39 fots Jeanneau med rysk besättning som har mastat av ute på atlanten, 1000 NM utanför Barbados. De lyckades rädda storbommen som de stagat upp och använder som nödrigg. Vi hinner inte prata så mycket med dem nu, vår hyrbil har anlänt och åker till Guardalavaca för att fixa med alla papper. Brad hänger med oss. Vi har tänkt oss en skön dagsutflykt längs kusten, köra längs småvägar och se vart vi hamnar, handla frukt och grönsaker inför vår avfärd. Vi kör ett par mil till Bahia de Bariay, en underbar liten strand med vit sand och klart vatten. Stranden är nästan helt folktom, förutom ett par kubanska barnfamiljer som umgås vid vattenbrynet och en kille med hundvalp som sitter i skuggan under en palm. Vi tar ett svalkande dopp och slår oss ned vid killen med hunden. Han pratar hygglig engelska och vi börjar prata med honom. Killen heter Yosbel och är 33 år. Han har varit på begravning av sin farmor här i byn och känner sig lite ledsen, hunden har han lånat av en släkting här, den får honom att känna sig bättre. Snart ska Yosbel ta sig hem till Gibara 7 mil västerut där han bor i utkanten med sin fru och son. Imorgon ska han återgå till sitt jobb som bagare. Gibara är en gammal fiskeby i kolonialstil som vi gärna vill besöka. Vi har en plats ledig i bilen och erbjuder Yosbel skjuts. Han tackar naturligtvis ja och vi får en personlig guide som gladeligen visar oss finaste vägen dit och naturligtvis även staden med dess bästa sevärdigheter. Färden går längs landsbygden på elendiga små genvägar, dessa hade vi aldrig hittat utan vår guide. Naturen är enormt vacker och det sjuder av liv i de små byar och gårdar vi passerar. Väl framme i Gibara guidar Yosbel oss upp till en platå med utsikt över hela staden och havet. Vi börjar bli hungriga och frågar om vi får bjuda på lunch. Yosbel tar oss till en underbar liten kubansk resturang nere i stan, här äter vi förmodligen den godaste maten hittils och till riktigt bra pris. Vi beställde in hummer, fisk, räkor och bläckfisk. Till detta serverades en stor sallad, ris, svarta bönor och friterad matbanan, öl och vatten. Vi blev proppmätta och belåtna alla fem, slutnotan gick på strax under 30 CUC (dvs 200 kr).
Efter middagen åker vi hem till Yosbels föräldrar och dricker kaffe. De bor mycket primitivt i stadens fattigare del. Vi känner oss hedrade att bli inbjudna i deras hem, men samtidigt lite dumma där vi svänger in på gatan och parkerar vår moderna hyrbil framför deras hus. Inte lustigt att folk tittar, alla vet att hyrbilar endast är för turister (röda nummerplåtar) och att det kostar motsvarande ett halvårs lön per dag att hyra en sådan. Vi dricker upp det söta kaffet och leker lite med grisen som de har på bakgården. Sedan går vi över till Yosbel äldre bror som driver en liten grönsakshandel alldeles intill. Här köper vi på oss frukt och grönsaker så den lilla Kian blir alldeles knökfull.
På vägen hem släpper vi av Yosbel hemma hos hans farbror. Vi tar sedan vägen genom Holguin och köper på oss ännu mer frukt, diesel och vatten.

Lör 27/4

Vi tömmer båten på prylar vi inte längre använder eller behöver, istället ger vi bort dessa till bättre behövande. Kubaner älskar att få saker, vad som helst i stort sätt. De har nytta av allt och man kan vara säker på att det kommer till användning. Exempelvis ger vi bort en fotboll till en man som blir störtlycklig. En 5,5 kg gasolflaska med extra regulator till en man som nästan tappar hakan av lycka. Vakten som fyllepatrullerat på bryggan två nätter tidigare får passande nog en flaska Grants och en Sassy Lady t-shirt. Han kommer senare på kvällen över och ger oss en stor påse grönsaker. Vi ger bort en del kläder och ytterligare en fotboll till tjejen som jobbar i marinan. Hon har barn i passande åldrar.
På kvällen bjuder Bosse med oss på en trevlig kubansk restaurang en bit bort. Här kacklar kycklingar runt bland borden och det är en härlig jordnära atmosfär. Bosse har seglat över 100.000 NM i sin 40 fots båt, byggd 1975 i Sydafrika, det är spännande att höra hans seglarhistorier. Imorgon kastar vi loss båda två, kanske kan vi ha lite kontakt under vägen. Om inte annat så ligger väl Bosse där och väntar på oss med en kall pilsner på Azorerna. Vi lär ju knappast segla snabbast.

Sön 28/4

Vi klarerar ut under förmiddagen och förbereder det sista innan avfärd. Vid lunchtid lägger vi loss och tuffar ut från den skyddade viken. När vi kommer ut mot öppet vatten blåser det rejält och dessutom rakt nordostligt, alltså rätt i näsan på oss. Under dessa förhållanden kommer vi tvingas starta resan med pinkryss och ett jäkla stampande i sjön. Våra sjöben är borta efter tre veckor på landbacken så vi kan dessutom räkna med viss sjösjuka. Som bäst kan vi kanske tillryggalägga 40 NM mot mål under ett dygn med dessa premisser, under bättre förhållanden brukar vi segla åtminstone 100-120 NM per dygn. Nä fy fasen, vi bestämmer oss snabbt för att vända om och går in i viken igen och fäller ankaret. Här spenderar vi kvällen med att äta och vila. Vi poppar popcorn och kollar på film medans solen går ned i horisonten. hamnmyndigheterna har sett oss komma in i viken och de ropar upp oss ett flertal gånger över radion. De vill ha bekräftat att det är Sassy Lady som ligger i viken och ja, vi är fortfarande tre ombord. Vi uppmanas ha passning på kanal 16 hela natten och dessutom meddela när vi tänker avgå, preliminärt kl 06.00 följande morgon. Hmm, de verkar uppenbart oroliga över att vi tänker ta ombord något eller någon.
Bosse lämnar marinan ett par timmar efter oss. Även han sticker ut näsan och gör samma bedömning som oss. Han vände också om och ligger nu ankrad en bit bort. Han var dock smart nog att lägga sig bakom ett krön så att han inte syns. I morgon börjar vår långa hemfärd! Första planerade stopp är Bermuda.

Tor 18/4

Vi tar morgonbussen till Viñales, en smidig resa på runt fyra timmar. Det känns skönt att åter komma ut på landsbygden som kontrast till storstadens buller och avgaser. Landskapet här på nordvästra Kuba är oerhört vackert. Grönt och frodigt med små gårdar, jordbruk och betande kreatur längs de lummiga bergssluttningarna. Vi installerar oss hos en familj i utkanten av den lilla byns huvudgata, i en oerhört fräsch och mysig casa particular. Vi får en egen uteplats med gungstolar att slappa i under de svalkande bananträden. Mamman välkomnar oss med färsk frukt och kaffe. I kylen står kalla öl och drickor om vi så önskar. Livet är underbart.
Morfarn, som bor i det lilla rosa huset brevid, extraknäcker som taxichaufför. Vi kommer överens med honom om att göra en utflykt efter kaffet. Han kör oss till Gran Caverna de Santo Tomás ett par mil västerut. Gran Caverna är kubas (och latinamerikas) största grottsystem med sina 46 kilometer av gångar och upp till åtta nivåer av grottor. Här fick vi var sin hjälm med pannlampa och en underbart kunnig och karismatisk guide. Turen gick genom makalöst vackra gångar med koraller och kalkstensformationer som hämtade ur en Disneyfilm. Fladdermössen flaxade i skenet av pannlamporna och i vissa grottor där solen strilade in trivdes istället svalor och näktergal, ett jäkla kvittrande. I andra delar var det fullständigt knäpptyst och när vi släckte våra lampor och det blev becksvart infann sig känslan av att sväva i ingenstans. Här inne i grottsystemet lever även ormar, spindlar och skorpinjoner. Vi fick tyvärr inte nöjet att bekanta oss med någon av dessa, som enligt guiden lär vara helt ofarliga.
När vi kom ut ur grottan väntade vår tålmodiga chaufför och vi frågade om vi kunde besöka någon tobaksodling på vägen hem. Jovisst, efter ett tag svängde han in med oss på en gammal charmig gård där en stor familj satt och slappade på verandan. Familjen driver en stor tobaksodling och de visade oss till ladan där alla tobaksbladen nu hängde på torkning. Tobaksplantan når sin fulla höjd inom tre eller fyra månader från november till februari. Sedan skördas plantan, ett noggrant och mödosamt arbete där bladen knyts i buntar på horisontella stänger för att sedan hängas på tork. Det är alltså här i processen som vi kommer på besök. Torkningen tar 45-60 dagar och därefter fuktas bladen i intervaller för att inte bli för torra och spröda. De rullar en cigarr åt oss och bjuder oss att smaka. Verkligen en speciell känsla måste jag säga, att stå inne i en lada med doftande tobaksblad hängande överallt och puffa på en alldeles nyrullad kuban av högsta kvalitet. Inte för att jag nödvändigtvis hade kännt någon skillnad mot en enkel cigarr köpt på Statoil macken hemma men bättre atmosfär för ändamålet är svårt att tänka sig. Vi köper naturligtvis med oss en bunt cigarrer (18 st för 140 kr får nog anses billigt). Nöjda med dagen rullar vi hem till vår casa för att avnjuta middag. Vi får sällskap av Kevin, en trevlig engelsman som är runt i Kuba på semester och som precis flyttat in i rummet brevid oss. Vi sitter sedan och pratar och njuter av kvällen ihop ute i gungstolarna.

Fre 19/4

Vi tar en lugn morgon och njuter länge av frukosten. Sedan packar vi ryggsäckarna och ger oss ut på långpromenad, Kevin följer med oss. Vi går längs en stig som slingrar sig längs foten av bergen och går igenom bondgårdar och åkermarker. Det är extremt varmt och torrt, den torra röda jorden dammar omkring oss där vi går. Jodå, tänk när Che Guevara och hans gerillabönder hasade runt här i hettan för femtio år sedan med en hacka i ena handen och ett gevär i den andra. Då gnälldes det nog inte över lite damm i kalsongerna. Vi möter tobaksbönder på häst och vandrar runt bland hetsiga kycklingar, blyga ödlor och smutsiga grisar som ligger och slappar i skuggan under något träd. Här är oerhört vackert och folk verkar leva bra av den rika naturen. På kvällen äter vi gott hemma hos vår familj och efter middagen blandar pappan goda mojitos till oss. Vi sitter och tjatar in på småtimmarna och hör hur grodorna börjar kväka, tydligen ett tecken på att det nalkas regn. Plötsligt ser vi hur ett starkt grönt neonljus singlar sig ner i en av palmerna brevid vår terass. Pappan springer in i buskaget och kommer ut med ljuset i ena näven. Det är en kraftig skalbagge vars ögon lyser illgrönt. Tydligen beter sig den lilla gynnaren så här under 20 nätter per år, då den söker en partner att para sig med. Det starka ljuset var visserligen mycket vackert men flörten gick inte hem hela vägen hos oss, dvs ingen liggning för skalbaggen. Efter en stund flög den iväg till nya jaktmarker och ljuset försvann genom trädgården.

Lör 20/4

Det är jippo i byn, huvudgatan är avstängd för trafik till förmån för ölförsäljare och DDR karuseller. Vi masar runt bland marknadsstånd, kläder och leksaker, godis- och matförsäljare under dagen. En populär attraktion är rått-lotteriet där besökarna satsar några pesos på en vinst som står placerade i en cirkel bland ca 25 andra vinster. När tillräckligt många lagt sina insatser går spektaklet av stapeln. En stackars råtta placeras under ett litet hus på en roterande skiva i cirkelns mitt, när skivan snurrats runt ett tag lyfts huset plötsligt bort. Den förvirrade råttan ser sig förbryllad omkring och sätter sedan fart ut mot cirkeln av vinster som förhindrar densamma att smita från spelplatsen. Den vinst som råttan springer till delas under jubel ut till den lyckliga vinnaren som lyckats satsa på just denna jackpot. Vi satsar på tre nummer; en flaska vodka, en dricka och något annat jag glömt, en påse chips kanske. Men råttan springer naturligtvis åt ett annat håll och en tant blir lycklig över sin nyvunna rakhyvel.
Precis som på övriga ställen vi besökt här på kuba så myllrar det av dofter och färger. Här på festivalen doftar det av färsk mango och gammalt urin, eller nygrillad gris och avlopp. Spännande, vissa lukter är angenäma för näsan men lika oftare fnyser du ut och snabbar på dina steg för att undkomma mindre trevliga odörer.
Vi har under vår vistelse upptäckt att kubanska 3 pesos sedlarna ser häftiga ut med Che Guevara på framsidan (nåt annat än våra tråkiga sedlar med svenska kungen det). Däremot är det ytterst sällan man kommer över en 3 pesos sedel som växel, eftersom det är vanligare med 5 eller 1 pesos. Skojare på gatan försöker ibland sälja dessa sedlar mot CUC, men vi vill inte känna oss som korkade turister. Vi kom nu på den självklara men briljanta iden att gå till banken och växla in en 5 CUC sedel, så fick vi 40 stycken nationella 3 pesos sedlar helt utan avgift. Haha, jag har aldrig tidigare varit så nöjd över 90 öre.
Förresten, alldeles nyligen drog det förbi en regnskur. Det där med grodorna som började kväka igår kväll var tydligen ett sant tecken.

Sön 21/4

Efter en tidig frukost tar vi morgonbussen ned till Trinidad. Resan tar ungefär 9 timmar och jag har oturen att hamna brevid en fransman som luktar gubbsvett som fan. Till råga på allt har han en benägenhet att positionera sig avslappnat tillbakalutad med händerna bakom huvudet så att hela armhålan exponeras till omgivningens stora förtret.
Vi flyttar in i en casa particular där vi hört att familjen utmärker sig som kockar i staden, det hänger diverse bilder, diplom och certificat på väggarna. Pappa kock komponerar en underbar trerätters middag med räkor åt oss som vi avnjuter på takterassen mot husets innergård. Denna anrättning kostade oss som vanligt inte mer än drygt 50 kr per person. Fantastiskt. På kvällen tar vi en sväng på byn. Trinidad visar sig vara en mycket charmerande stad. Över 500 år gammal och det känns som om tiden stått still några hundra år. Eller i vart fall rört sig väldigt långsamt. De gamla kullerstensgatorna är från stadens födelse och kantas av förvånadsvärt välhållna kolonialhus. Mitt i byn ligger ett torg med en mängd små barer och resturanger. Ena sidan av torget utgör en naturlig scen och här spelar ett gäng färgstarka musiker salsa för fulla muggar. Framför scenen dansar glada människor bland de utställda cafeborden, såväl kubaner som turister. Runt hörnet ligger stadens obligatoriska Casa de Cultura och även här dansas det och spelas salsa. Varje dag, året om.

Mån 22/4

Efter frukost ute på terassen tar vi en taxi några mil upp i bergen. Där går vi längs en vandringsled som slingrar sig vackert genom den lummiga omgivningen. Efter en knapp timme kommer vi till ett vattenfall. Här badar vi i det friskt svalkande vattnet, oerhört skönt. Det är tryckande varmt att vandra, 32 grader och hög luftfuktighet gör att kläderna klibbar fast mot den svettiga gubbkroppen. Efter badet samlar vi kraft och börjar vandra hemåt igen. När vi nästan är framme så öppnar sig himlen totalt och regnet bokstavligen forsar ner. Det öser hejdlöst ned och stigarna blir snabbt till små forsar. Ett tropiskt regn i en regnskog, vackert och exotiskt på något sätt. När vi kommer dyngblöta upp till vägen sitter vår chaufför bekymrat och väntar på sina genomblöta kunder.
Han kör oss tillbaks till Trinidad och när vi närmar oss staden så upphör regnet, man hör fortfarande hur det åskar över bergen. Vi köper med oss ett par för oss nya och okända flaskor rom och går hem till vårt casa för att byta till torra kläder. Robban fyller år idag så vi tänkte passa på att dricka lite rom och sedan gå ut och äta en bit. Kvällen slutar uppe på torget, där är det salsa och fullt med folk. Vi slår oss ned i trappan mot scenen brevid en gammal kubansk farbror som ser skön ut. Vi frågar honom om han vill smaka på en drink och han suger nöjt i sig ett par rejäla klunkar. Detta visade sig bli öppningen på ett spännande möte. Mannen lirkar upp ett par tummade dokument ur fickan som han ivrigt ber oss titta på. Det ena dokumentet är någon form av ID handling som visar att mannen heter Pavlo och att han tillhört den kubanska revolutionära folkarmen. Pavlo berättar att han kämpat sida vid sida med Che och att han deltog i striderna vid Grisbukten 1961 då CIA tränade trupper försökte invadera Kuba och störta revolutionen. Mannen är gammal och fårad, han pratar på med oerhörd entusiasm och ett leende som avspeglas i hans ögon. Han ger oss några pesos mynt där Che är präglad och det går inte att undgå vem som är hans stora idol. Självklart har han även Che tryckt på sin slitna tröja. Pavlo vill bjuda hem oss till sitt hus någon dag. Han odlar lite av varje och vill bjuda oss på lite mat över fortsatt samtal. Vi tackar men berättar att vi tyvärr ska resa hemåt redan imorgon och då säger han att erbjudandet naturligtvis kvarstår till nästa gång vi kommer till Kuba. Pavlo, denna underbara gamla farbror, han verkar vara lite av en kändis här i byn. Mötet med honom, och de historier han berättade, rörde oss alla tre väldigt mycket och blev en fin inramning av vår kväll. Tidigare på dagen hade vi gått runt i några konstateljéer vid torget och bl.a spanat in ett par härliga tavlor föreställande ansiktsporträtt i olja på duk av en äldre kuban med cigarr i mungipan. Konstnären är en kvinna som bor i sin ateljé och hon berättade att mannen på tavlan bor här i Trinidad, hon hade målat av honom här i ateljèn. Vi tyckte att Pavlo såg ut att vara misstänkt lik den man vi sett på tavlan. Så medans Stefan beställde in en ny runda Bucaneros passade jag och Robban som fryntliga konstkännare på att springa ned till ateljén. Kvinnan var vaken och dörren stod öppen, jag gick in och slog till på tavlan. Pablo eller ej, jag har i alla fall aldrig tidigare känt mig så glad över ett konstinköp! Med tavlan i en rulle under armen gick vi upp till torget igen på lätta steg och fortsatte vår kväll.